HONORARY MEMBERS

Lars Norén

Andreas Kleerup

Mia Hägg

Magnus Nilsson

Sayan Isaksson

Ann-Sofie Back

Ulf Sandberg

Mårten Tiselius

 
Memories of Arkitekturskolan

 

Lars Norén (translated by Tomas Tranæus)

 

In a country very nearly terrified by the spectre of both material and spiritual rupture, the new Arkitekturskolan (School of Architecture) building was seen as an expression of naked barbarism, an almost Soviet testament to what we were about to lose of the idyll we had toiled together to make. And this despite – or perhaps because – the building, in its alienating monumentality, seemed to forgo all aesthetic confrontation, preferring to retreat into itself, beyond all self–assertion. A base affront to bourgeois taste, no less.

Then as now, the country’s population wanted nothing more than to linger in the idyll, seemingly unaware that the defining characteristics of an idyll are fear and repression. The fact that the building was regarded as a violation is perhaps evidence of how the caution and resignation of so many consecutive generations of architects had led to aesthetic degeneration, replacing creation with pastiche and validation.

Architecture is philosophy and spiritual mathematics, the art of origins, the abode of the future, the place where what has been measured may take shape, at once separate and homogenous – but what can take shape if space is only given to that which repeats the already existing, and if everything else costs too much?

During the twenty years in which the building filled my widest view, behind three five–storey poplars which were later cut down, when it was my punctum so to speak, it was as if the introversion and containment were eventually transformed into an altar of sorts, a temple, a non–beguiling beginning. In its effort to conceal every expression of architectural history, except in certain details, in verging on a nothingness, the building almost came across as a purification. Sometimes I would imagine that its interior duplicated its exterior.

There can’t be many instances of a Swedish building achieving such a fusion of matter and form. But it didn’t create a great deal of tension between assimilation and concealment… more like a fixed inscrutableness without any depth at all. Inside it were probably fantasies of beautiful, necessary abodes and ways of life which would never be possible to realise – abandoned, instead, for lack of political courage.

The students seemed to disappear into the dark, eventually to be forced to give up their purest ambitions. The most interesting thing, even back then, was what activity would come to replace the School of Architecture. A development which has already burst open like a flower?

What else do I remember? The grotesque gulf between the concrete archipelago and the preposterous Engelbrekt church, fifty–odd metres away. It isn’t difficult to see how the surrounding discreet bourgeoisie were affronted by this interloper’s indifference to their aesthetics of power.

The building was prettiest in the autumn, when the hard tendrils of the creepers began to glow.

LN

Minnen av Arkitekturskolan

 

Lars Norén

 

I ett land, nästan skräckslaget inför både materiella och andliga uppbrott, betraktades Arkitekturskolans nya byggnad som barbariet självt, en nästan sovjetisk vittnesbörd om vad vi var på väg att förlora av vår gemensamt ihopslitna idyll. Och det trots, eller kanske därför, att den i sin avvisande monumentalitet tycktes ge avkall på all estetisk strid och snarare dra sig in i sig själv, bortom all självhävdelse. En simpel förolämpning av den borgerliga smaken, helt enkelt.

Landets befolkning ville då som nu mer än något annat dröja sig kvar i idyllen, till synes omedvetna om att det som främst utmärker idyller är skräck och förträngning. Att byggnaden betraktades som ett övergrepp är kanske ett bevis på hur försiktighet och uppgivenhet hos så många arkitekturgenerationer har lett till estetisk degenerering och ersatt skapande med pastischer och bekräftelser.

Arkitektur är filosofi och andlig matematik, en ursprungets konst, framtidens hemvist, platsen för vad som utmätt skall kunna framträda, på samma gång avskilt och homogent – men vad skall kunna framträda om det som ges plats bara upprepar det som redan existerar, och om allt det andra kostar för mycket?

Under de tjugo år som byggnaden utgjorde min vidaste utsikt, bakom tre femvåningshöga popplar som senare sågades ner, mitt punctum så att säga, var hur inåtvändheten och slutenheten med tiden förvandlades till ett slags altare, tempel, en icke-förledande begynnelse. Genom sin strävan att dölja varje arkitekturhistorisk yttring, utom i vissa detaljer, på gränsen till ett ingenting, framstod byggnaden nästan som en rening. Ibland kunde jag föreställa mig att dess inre såg likadant ut som dess yttre.

Sällan har väl ett svenskt byggnadsverk nått en sådan sammansmältning av stoff och form. Men den skapade inte mycket av spänning mellan uppgående och döljande… snarare en fast outgrundlighet helt utan djup. Därinne fanns antagligen drömsyner om vackra nödvändiga hemvister och levnadssätt, som aldrig skulle bli möjliga att förverkliga – tvärtom, överges i brist på politiskt mod.

Eleverna verkade försvinna in i dunklet för att med tiden tvingas ge upp sina renaste ambitioner. Det mest intressanta, redan då, var vilken verksamhet som en gång skulle ersätta Arkitekturskolan. En utveckling, som redan slagit ut som en blomma?

Vad minns jag mer? Den groteska spännvidden mellan betongarkipelagen och den vansinniga Engelbrektskyrkan ett femtiotal meter längre bort. Det är inte svårt att förstå att en omgivande diskret borgerlighet blev förolämpade av denna inkräktares likgiltighet inför deras maktestetik.

Vackrast var byggnaden om hösten när de hårda vinlövsrepen började glöda.

LN